Camillas blogg

Jag minns när jag var liten gick hos min dagmamma Kicki (antagligen var jag fyra år eftersom det var så gammal jag var när jag började på dagis). Kicki hade en dotter som gick på dagis. Dottern berättade om lite saker de brukade syssla med på dagis. Då tänkte jag något i stil med "herregud vad gammal hon är som går på dagis". I min lilla värld trodde jag väl att alla barn gick hos dagmamma innan de började på dagis. Sen, när jag också hade börjat på Blåkulla, var det barnen i skolan som var så stora och visste i princip allt. Men när jag började ettan var det plötsigt fyrorna, som var våra faddrar, som i princip var fullvuxna människor. För att inte tala om några år senare då man började fundera över högstadiet och alla som gick där... Några år senare var det plötsligt 18-års dagen som visade att man var myndig och vuxen på riktigt. Men så blev det ju inte riktigt. Ja, ni ser, perspektiven flyttas framot hela tiden. När tycker jag nu att man är stor på riktigt? Hm, kanske är det vid 30, gränsen är inte lika tydlig längre.

Vad ville jag då säga med det här inlägget? Inget speciellt, försöker bara undvika hemtentan.